Söndag 1.10.06


i februari var det grått och kallt i kalmar efter seklets värsta vinter.
det var tungt att gå, kalmar verkade fullt av långa svarta labyrinter.
jag var virrig och trött, sliten och nött. allting runt om kring mig gick i ultrarapid,
och jag hade inga veckor, inga dar, bara en röra av en massa tid.
jag ville hitta en bra paroll, nånting och tro på nåt som tog mig upp en bit över noll
och han mötte sig med sitt leende.


jag var beredd att dra iväg härifrån, men han räddade mig precis.
jag frågade "vad ska man göra ända fram tills sommaren, mörkret är så tungt och alla människor är som is"
men han tyngdes inte ner, han sa "vad spelar det för roll? här, ta min han jag förljer dig vi ska åt samma håll"


KM hade öppet och vi slog oss ner i baren, han var hemma efter veckor runt på resor och jag lyssna,
men han sa "jag kanske stannar här ett tag, vi kanske hittar nåt att bygga upp en vacker dag"


vi ramlade runt på alla ställen som var öppna den natten.
vi skulle ta oss långt, vi två.
natten var så kall, vi höll hårt om varann.
de stängde i kalmar och människorna förvsanna,
men vi, vi hade lusten i behåll.
ta min hand, jag följer dig vi ska åt samma håll.


ah, bli kvar här hos mig!