Jag blir så trött på mig själv att jag blir sömnig

Det finns absolut ingen mer så tragisk människa som jag är just för tillfället.
Det enda jag gör är att klaga, vilket absolut inte ledet till något!
Förutom att jag får ont i huvudet av att höra på mig själv,
vilket bara det är sjukt tragiskt.
Tiden bara springer iväg, trots att det känns som att den står stilla,
det är så mycket jag vill hinna med och så mycket som jag måste göra,
men jag bara sitter här hemma och glor,
vilket jag absolut inte borde göra!!
TUR, tur, tur att jag har Calle.
Ah, den mest underbara och bästa person i hela världen,
att han orkar stå ut med mig är ju jävligt underligt egentligen.
För det enda jag gör är att kasta kort på honom när jag förlorar,
och jag kostar bara en massa pengar för honom,
för jag har ju naturligtvis inga egna pengar, har inte haft sen i sommras.
Men när jag säger till honom att jag är hemks och inte kan ge honom något han förtjänar,
då skrattar han bara lite och drar mig intill sig och säger lungt,
"jag tycker om att göra allt det där för dig,
och mina pengar, äh, vad ska jag annars lägga dom på?
Och jag kan ta att du är världens sämsta förlorare"
Inte en sur min, inte en arg ton, ingenting.
Han bara ler, ler, och ler. Sen tittar han på mig med dom där bruna hund ögonen,
och åter igen får jag det bekräftat för mig.
Jag har världens snyggast och underbaraste pojkvän.